Moderatregeringen är främsta hindret för Sverige att driva jämställdhet i Utrikespolitiken. Idag är det internationella kvinnodagen. Ett utmärkt tillfälle för att ta avstamp i våra erfarenheter för en diskussion om jämställdhet. Men gednergapet ökar i Sverige och de goda exemplen slarvas bort, språket tunnas ut och tonas ner i texter och tal, utomlands talar man inte längre om Sverige de är främst längre.
Jämställdhetsarbetet går går på tok för långsamt - vi kan och måste åstadkomma väldigt mycket mer för kvinnor Sverige men också internationellt. Ordförandeskapet i Europarådet och senare EU var på detta område ett förorat ordförandeskap. Och på CSW i New York nu håller regeringen en låg profil. Utrikesministern är känd för att prioritera bort kvinnor från regeringens politik.
Jämställdhetsarbetet behöver en nystart. En rödgrön reiksdagsmajoritet kommer att ha ett jämställdhetsperspektiv som jag vill sak genomsyrar politiska förslag och den politiska organisationen, även i regering och på högsta nivå. Vi behöver en kvinna som Statsminister, Mona Sahlin.
Och som gäller alla dagar - inte bara den 8 mars.
Släpp Birturkan Mideksa fri, den kvinnliga partiledaren som är fängslad i Addis Abeba.
2010-03-08
2010-03-05
Narkotikamissbruk är ett stort problem så väl i EU som i Sverige och ett hot mot samhället i stort. Narkotikan leder till ohälsa, våld och svåra sociala problem. Det är dags att vi på allvar tar itu med drogen kat, Kat odlas främst i Etiopien, Jemen och Kenya. De flesta som missbrukar kat i Sverige har somaliskt ursprung eller härstammar från Afrikas horn. Missbruket är begränsat till Mälardalen, Örebro, Göteborg och Malmö. Det är främst män som missbrukar, men bekymret är om drogmissbruket sprider sig till kvinnor och unga. Det som skiljer kat från andra droger är att det är en färskvara. De små bladen håller sig längre om man bevara den i kylig miljö. Den som odlar för att sälja kat skördar tidigt på morgonen för att sedan föra buntar av skott, en så kallad ”mardof” inlindade i till exempel bananblad för att bevara fuktigheten och för att bladen håller sig färskare längre. Effekter och skador påminner mycket om amfetaminets, som missbrukas i slutna grupper under några timmar. Men missbruket är större och fler börjar tuggar kat i hemmet, även framför sina barn. Kat smugglas till Sverige med kurirer i huvudsak längs två vägar, från Storbritannien till Västkusten och från Nederländerna via Danmark och Skåne. Dessa länder ansvarar för yttre gräns inom EU, där kat inte är förbjudet, utan istället betraktas som livsmedel. Med fri rörlighet av varor inom EU är det lätt att transportera drogen kat vidare till andra länder som Sverige. Kat narkotikaklassades 1989 i Sverige. Problemet i Sverige enligt gällande lagstiftning är att innehav av drogen kat under fyra kilo betraktas som ringa brott. Kat är lågprioriterat hos tull och polis. Det krävs en påföljdsändring om mängden som krävs för vad som betecknas som grova narkotikabrott skulle sänkas. Då skulle polisen och tullen på betydligt starkare befogenheter för att på allvar stoppa smugglingen av kat inne i landet. Som med allt annat drogmissbruk förekommer misshandel, kriminalitet och prostitution vid katmissbruk. Det kostar att skaffa sig sin dagliga dos av kat för att tugga sig berusad. Bekämpningen av narkotika ska vara en prioriterad fråga för regeringen. Kampen mot olaglig narkotikahandel måste intensifieras. Att båda FN:s narkotikakonventioner och WHO:s expertgrupp kom fram till att kat inte uppfyller kraven på internationell narkotikaklassning hindrar inte oss att fortsätta kampen mot sådana droger som gör stor skada för samhället och den enskilde individen. En enhetlig lagstiftning inom EU som klassar olika narkotika preparat är inte realistisk i dag. Därför bör vi i Sverige fortsätta med att använda de redskap som finns för att hindra utbrett missbruk av drogen kat. Mängden av kat som krävs för vad som betecknas som grovt narkotikabrott måste sänkas och polisen och tullen bör få betydligt starkare befogenheter för att på allvar stoppa smugglingen av kat till stater som Sverige där drogen är illegal. För att stoppa smugglingen av kat bör Sveriges regering föra fram formella eller informella diskussioner med transitländerna Nederländerna och Storbritannien, samt föra en fortsatt dialog om att kriminalisera drogen kat.
2010-03-04
2010-03-03
2010-03-02
2010-02-22
Bekämpa kat-tuggandet
Narkotikamissbruk är ett stort problem så väl i EU som i Sverige och ett hot mot samhället i stort. Narkotikan leder till ohälsa, våld och svåra sociala problem. Det är dags att vi på allvar tar itu med drogen kat, Kat odlas främst i Etiopien, Jemen och Kenya. De flesta som missbrukar kat i Sverige har somaliskt ursprung eller härstammar från Afrikas horn. Missbruket är begränsat till Mälardalen, Örebro, Göteborg och Malmö. Det är främst män som missbrukar, men bekymret är om drogmissbruket sprider sig till kvinnor och unga. Det som skiljer kat från andra droger är att det är en färskvara. De små bladen håller sig längre om man bevara den i kylig miljö. Den som odlar för att sälja kat skördar tidigt på morgonen för att sedan föra buntar av skott, en så kallad ”mardof” inlindade i till exempel bananblad för att bevara fuktigheten och för att bladen håller sig färskare längre. Effekter och skador påminner mycket om amfetaminets, som missbrukas i slutna grupper under några timmar. Men missbruket är större och fler börjar tuggar kat i hemmet, även framför sina barn. Kat smugglas till Sverige med kurirer i huvudsak längs två vägar, från Storbritannien till Västkusten och från Nederländerna via Danmark och Skåne. Dessa länder ansvarar för yttre gräns inom EU, där kat inte är förbjudet, utan istället betraktas som livsmedel. Med fri rörlighet av varor inom EU är det lätt att transportera drogen kat vidare till andra länder som Sverige. Kat narkotikaklassades 1989 i Sverige. Problemet i Sverige enligt gällande lagstiftning är att innehav av drogen kat under fyra kilo betraktas som ringa brott. Kat är lågprioriterat hos tull och polis. Det krävs en påföljdsändring om mängden som krävs för vad som betecknas som grova narkotikabrott skulle sänkas. Då skulle polisen och tullen på betydligt starkare befogenheter för att på allvar stoppa smugglingen av kat inne i landet. Som med allt annat drogmissbruk förekommer misshandel, kriminalitet och prostitution vid katmissbruk. Det kostar att skaffa sig sin dagliga dos av kat för att tugga sig berusad. Bekämpningen av narkotika ska vara en prioriterad fråga för regeringen. Kampen mot olaglig narkotikahandel måste intensifieras. Att båda FN:s narkotikakonventioner och WHO:s expertgrupp kom fram till att kat inte uppfyller kraven på internationell narkotikaklassning hindrar inte oss att fortsätta kampen mot sådana droger som gör stor skada för samhället och den enskilde individen. En enhetlig lagstiftning inom EU som klassar olika narkotika preparat är inte realistisk i dag. Därför bör vi i Sverige fortsätta med att använda de redskap som finns för att hindra utbrett missbruk av drogen kat. Mängden av kat som krävs för vad som betecknas som grovt narkotikabrott måste sänkas och polisen och tullen bör få betydligt starkare befogenheter för att på allvar stoppa smugglingen av kat till stater som Sverige där drogen är illegal. För att stoppa smugglingen av kat bör Sveriges regering föra fram formella eller informella diskussioner med transitländerna Nederländerna och Storbritannien, samt föra en fortsatt dialog om att kriminalisera drogen kat.
Internationella kvinnodagen 100 år på Historiska museet!
Seven – pjäsen om sju kvinnoöden, är en pjäs som sätts upp i samarbete med Riksteatern, är en dokumentär berättar teater som bygger på intervjuer med sju kvinnorättsaktivister från olika länder. Premiären i Sverige skedde i Gnosjö, där jag medverkade. Och jag var en av de som läste en av pjäsens sju roller på vår partikongress förra året.
Samtliga kvinnor vars öden som vi berättar om har övervunnit omöjliga odds i sin kamp för frihet och rättvisa. Trots att de sju kvinnorna har olika kulturell och religiös bakgrund och har råkat ut för helt skilda öden har de alla en sak gemensamt – en vilja att förändra såväl sin egen som sina medmänniskors situation, en vilja att kämpa för kvinnors rättigheter.
Jag ska läsa rollen som Farida Azizi - ”När det blåser på natten, tänker jag på mitt hemland, jag ser framför mig bergens skuggor, hur jag gömmer mig vid gränsen till Afghanistan, gränsen som jag korsar många gånger varje natt. Det är kvinnornas ansikten som får mig att gå, som leder mina steg mellan minorna…”
Välkommen att följa sju kvinnors verklighet och engageras i en resa du aldrig kommer att glömma, på Historiska Museet den 8 mars.
Samtliga kvinnor vars öden som vi berättar om har övervunnit omöjliga odds i sin kamp för frihet och rättvisa. Trots att de sju kvinnorna har olika kulturell och religiös bakgrund och har råkat ut för helt skilda öden har de alla en sak gemensamt – en vilja att förändra såväl sin egen som sina medmänniskors situation, en vilja att kämpa för kvinnors rättigheter.
Jag ska läsa rollen som Farida Azizi - ”När det blåser på natten, tänker jag på mitt hemland, jag ser framför mig bergens skuggor, hur jag gömmer mig vid gränsen till Afghanistan, gränsen som jag korsar många gånger varje natt. Det är kvinnornas ansikten som får mig att gå, som leder mina steg mellan minorna…”
Välkommen att följa sju kvinnors verklighet och engageras i en resa du aldrig kommer att glömma, på Historiska Museet den 8 mars.
Högerns kvinnor sviker fredsrörelsen
Målet är en kärnvapenfri värld. En värld fri från massförstörelsevapen varav kärnvapen utgör det totala hotet mot vår värld. Men idag är det få i debatten som lyfter fram kampen mot kärnvapen som ett argument mot medlemskap i Nato.
Och den unga generation känner oftast inte till bakgrunden till att Sverige inte innehar kärnvapen. Men för S-kvinnor är detta fortfarande ett högst levande argument.
Det är ett ställningstagande som går tillbaka till Inga Thorsson. Hon var först förbundssekreterare i Socialdemokratiska kvinnoförbundet men för att 1952 bli förbundets ordförande, en post hon innehade till 1964. Under denna tid var rasade debatten för eller emot svenskt atomvapen. I den avgörande kampen gick Inga Thorsson i spetsen som den ledande kvinnan på nejsidan.
Statsminister Tage Erlander hade besvarat en interpellation från folkpartisten Per Ahlmark, där han förklarade att Sverige måste vara berett att försvara sig också mot atomvapen. På hösten samma år föreslog dåvarande ÖB att regeringen borde undersöka om Sverige skulle skaffa sig atomvapen för taktiskt bruk. Förespråkarna ansåg att atomvapen behövdes för att skydda Sveriges neutralitet.
Men S-kvinnor kamp mot som an då sa, atombomben, blev avgörande för att socialdemokraterna kom att välja bort kärnvapnet som också sedan dess har varit Sveriges säkerhetspolitiska linje. Kvinnorörelsen och fredsrörelsen har ofta haft sammanfallande mål. Sedan dess har miljörörelsen i dagens form tillkommit.
Samtidigt har Fp allt högljuddare ropat efter medlemskap i Nato medan M instämt men däremot valt att hålla en lägre profil. I em hade vi debatt i Riksdagen kammare om Vissa Säkerhetspolitiska frågor. Då framkom i Riksdagen att högpartierna har tillsatt en arbetsgrupp. I den arbetsgruppen ingår frågan om ett medlemskap i Nato. Och man talade öppen om en process mot ett medlemskap. Jag beklagar, men är inte förvånad över detta besked. Men däremot är jag förvånad över att ingen i en debatten om nedrustning och kärnvapen såg någon komplikation i detta relaterat till ett medlemskap i Nato. Att Centerpartiet har har bytt fot inte bara i frågan om kärnkraft utan också här blev sorgeligt nog tydligt.
Sverige har också under lång tid varit ledande i det globala arbetet för kärnvapennedrustning. Tyvärr gav högerpartierna idag besked om att de borgerliga kvinnorna svikit fredsrörelsen i en av framtidens ödesfrågor. Strävan efter medlemskap i Nato är alltmer överordnat arbetet för nedrustning.
Vi i det socialdemokratiska kvinnoförbundet har alltid det nukleära hotet aktuellt. Mycket har hänt sedan det kalla krigets dagar, och världen ser annorlunda ut idag. Men hotet om förödelse genom kärnvapen finns kvar än idag. Det handlar inte bara om risken för konventionellt krig mellan suveräna stater utan också om kärnvapenspridning. Kärnvapen kan vara på drift och riskerar att hamna i terroristers händer. Då har alla utan något enda fribrev ett ansvar för att ytterligare anstränga sig för nedrsutning. Och Nato är även en union av kärnvapen. Att länder inom Nato som innehar kränvapen är demokrati är inget skäl för att inte nedrusta. Tvärtom, är det ett skäl till initativ för nedrustning.
Och den unga generation känner oftast inte till bakgrunden till att Sverige inte innehar kärnvapen. Men för S-kvinnor är detta fortfarande ett högst levande argument.
Det är ett ställningstagande som går tillbaka till Inga Thorsson. Hon var först förbundssekreterare i Socialdemokratiska kvinnoförbundet men för att 1952 bli förbundets ordförande, en post hon innehade till 1964. Under denna tid var rasade debatten för eller emot svenskt atomvapen. I den avgörande kampen gick Inga Thorsson i spetsen som den ledande kvinnan på nejsidan.
Statsminister Tage Erlander hade besvarat en interpellation från folkpartisten Per Ahlmark, där han förklarade att Sverige måste vara berett att försvara sig också mot atomvapen. På hösten samma år föreslog dåvarande ÖB att regeringen borde undersöka om Sverige skulle skaffa sig atomvapen för taktiskt bruk. Förespråkarna ansåg att atomvapen behövdes för att skydda Sveriges neutralitet.
Men S-kvinnor kamp mot som an då sa, atombomben, blev avgörande för att socialdemokraterna kom att välja bort kärnvapnet som också sedan dess har varit Sveriges säkerhetspolitiska linje. Kvinnorörelsen och fredsrörelsen har ofta haft sammanfallande mål. Sedan dess har miljörörelsen i dagens form tillkommit.
Samtidigt har Fp allt högljuddare ropat efter medlemskap i Nato medan M instämt men däremot valt att hålla en lägre profil. I em hade vi debatt i Riksdagen kammare om Vissa Säkerhetspolitiska frågor. Då framkom i Riksdagen att högpartierna har tillsatt en arbetsgrupp. I den arbetsgruppen ingår frågan om ett medlemskap i Nato. Och man talade öppen om en process mot ett medlemskap. Jag beklagar, men är inte förvånad över detta besked. Men däremot är jag förvånad över att ingen i en debatten om nedrustning och kärnvapen såg någon komplikation i detta relaterat till ett medlemskap i Nato. Att Centerpartiet har har bytt fot inte bara i frågan om kärnkraft utan också här blev sorgeligt nog tydligt.
Sverige har också under lång tid varit ledande i det globala arbetet för kärnvapennedrustning. Tyvärr gav högerpartierna idag besked om att de borgerliga kvinnorna svikit fredsrörelsen i en av framtidens ödesfrågor. Strävan efter medlemskap i Nato är alltmer överordnat arbetet för nedrustning.
Vi i det socialdemokratiska kvinnoförbundet har alltid det nukleära hotet aktuellt. Mycket har hänt sedan det kalla krigets dagar, och världen ser annorlunda ut idag. Men hotet om förödelse genom kärnvapen finns kvar än idag. Det handlar inte bara om risken för konventionellt krig mellan suveräna stater utan också om kärnvapenspridning. Kärnvapen kan vara på drift och riskerar att hamna i terroristers händer. Då har alla utan något enda fribrev ett ansvar för att ytterligare anstränga sig för nedrsutning. Och Nato är även en union av kärnvapen. Att länder inom Nato som innehar kränvapen är demokrati är inget skäl för att inte nedrusta. Tvärtom, är det ett skäl till initativ för nedrustning.
Chile
Chile drabbades av en svår jordbävning och vi har och kommer att noga följa dess konsekvenser för Chile men också vid behov hela den drabbade regionen. vihar på oliak sätt utyckt vårt deltagande
Vår partiordförande Mona Sahlin höll tal igår på Sergesl torg där hon uppmanade det svenska och chilenska folket att hålla ihop både i glädje och sorg.
Många möte upp till minnesstunden igår kväll på Sergels torg för att visa sin mekänsla med de drabbade i Chile. Så också många från riksdagen.
Chile, ett land som vi har så många personliga förbindelser med. Så många är vi som har oroats. De flesta har nu fått kontakt med nära och kära, men inte alla.
Sverige och Chile har nära band med varandra något som visar sig i såväl i glädje som sorg. Och nu har sorgen trätt i förgrunden. Plundring förskräcker, men vi ser också styrkan och viljan i att hjälpa varandra.
Och jag välkomnar att så många i Sverie är beredda att bistå Chile i en svår situation med påfrestiningar i detta seismologiskt oroliga land. Det forskars på jordbävningar men jag vill kunna förebygga mer av konsekvenseran. Men jag är inte ensam om den önskningen.
Vår partiordförande Mona Sahlin höll tal igår på Sergesl torg där hon uppmanade det svenska och chilenska folket att hålla ihop både i glädje och sorg.
Många möte upp till minnesstunden igår kväll på Sergels torg för att visa sin mekänsla med de drabbade i Chile. Så också många från riksdagen.
Chile, ett land som vi har så många personliga förbindelser med. Så många är vi som har oroats. De flesta har nu fått kontakt med nära och kära, men inte alla.
Sverige och Chile har nära band med varandra något som visar sig i såväl i glädje som sorg. Och nu har sorgen trätt i förgrunden. Plundring förskräcker, men vi ser också styrkan och viljan i att hjälpa varandra.
Och jag välkomnar att så många i Sverie är beredda att bistå Chile i en svår situation med påfrestiningar i detta seismologiskt oroliga land. Det forskars på jordbävningar men jag vill kunna förebygga mer av konsekvenseran. Men jag är inte ensam om den önskningen.
FN:s roll i världen
Jag hade förmånen nyligen att göra studiebesök vid FN huvudkontor i New York.Under två veckor kunde jag studera FN:s organisation närmare och det arbete som sker dagligen. Bland annat följde jag arbetet inom den sociala utvecklingskommissionen.FN fortfarande är vårt främsta globala forum där staternas röster också väger lika i generalförsamlingen. Bildandet av olika regionala ekonomiska sammanslutningar och frihandelsområden tar inte bort behovet av FN. Inte heller klubbar som G8 och G20.FN är ett ventilationsredskap för globala problem och konflikter. En organisation som i sina bästa stunder representerar mänsklighetens längtan efter frihet från krig och hunger samt hopp om att alla former av förtryck ska avvecklas.Fred, säkerhet och mänskliga rättigheter är tre centrala pelare i FN:s verksamhet. FN måste bli tydligare i att det ska gälla för alla länder. Folkrätten måste utvecklas för att skydda människor och får inte bli redskap för stormaktsintressen eller diktatorer.När FN bildades diskuterade man säkerhet ur ett statligt perspektiv, eftersom det är stater som är medlemmar i FN. Säkerhet är ett tillstånd då stater känner sig skyddade mot faktiska, potentiella eller upplevda hot mot deras självständighet, suveränitet och politiska institutioner. I brist på en effektiv säkerhetsgaranti, fortsätter tyvärr länder ofta att söka säkerhet i militära termer. Kapprustningen under det kalla kriget innebar att större militär kapacitet i förlängningen uppfattades som mer säkerhet. Idag är kapprustningen kanske inte lika påtaglig men stater har fortfarande en tendens att uppfatta säkerhet som en uteslutande militär fråga och något som endast kan garanteras av vapenmakt.Vi måste tala mer om mänsklig säkerhet. Vi socialdemokrater ser det som ett viktigt framsteg att världens länder antog principen om skyldigheten att skydda vid FN:s reformtoppmöte hösten 2005. Principen innebär att det är varje stats ansvar att skydda sin befolkning mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och andra brott mot mänskligheten och att agera för att förebygga sådana allvarliga övergrepp. I en situation när en stat inte förmår eller vill leva upp till detta ansvar har det internationella samfundet en skyldighet att ingripa för att skydda en befolkning.Från svensk sida borde vi också genom inte minst EU hårdare driva nedrustningskravet och försöka åstadkomma överenskommelser varigenom kärnvapen och andra massförintelsevapen avvecklas.Utan ett effektivt arbete mot konfliktorsaker, som till exempel fattigdom och politisk extremism blir FN:s arbete brandkårsuttryckningar. FN:s insatser måste komma före krigsutbrott och FN som samtalsledare där det finns tendenser till konflikt måste sättas in tidigt.Vi socialdemokrater vill se ett ökat engagemang för FN med fler politiska initiativ som kan bidra till en välfungerande världsorganisation och en bättre internationell ansvarsfördelning, som bättre tjänar mänskligheten.
Conny Fredriksson från Gränna
Ett stort och varmt grattis till Conny Fredriksson som fått Tage Erlanders hedersmedalj. Det är den socialdemokratiska partistyrelsen har beslutat att tilldela Tage Erlanders hedersmedalj till Conny Fredriksson. Conny Fredriksson har arbetat för och bidragit till partiets utrikespolitiska arbete på många olika sätt. Och för de flesta är det han internationella engagemanget som man främst tänker på, både här i Sverige och utomlands. Ett angagemang som vi i utskottet under åren fått del av. Men han har också utsetts till ersättare i riksdagen. Det var innan jag var riksdagsledamot men vi har det gemensamt att vi kommer från samma län och valkrets, jag från Värnamo och Conny från Gränna. Så jag vill även Gratta Conny från oss i länet, Jönköping.
Västsahara
Utrikesutskottet har idag behandlat betänkande Mellanöstern och Nordafriak. Där skriver vi, S, Mp och V i vår reservation:
Vi är många i Sverige som sedan länge stött kampen för ett fritt och självständigt Västsahara. Polisario har valt att föra en fredlig kamp och behöver fortsatt omvärldens stöd. Vi önskar demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna för Västsaharas folk. Första steget på den vägen måste vara att Marockos orättfärdiga ockupation av Västsahara upphör.
Västsahara är Afrikas sista koloni. Vi stödjer arbetet för ett fritt och självständigt Västsahara. Vi vill att ockupationen upphör, folkomröstningen genomförs liksom förhandlingar mellan parterna, muren på ockuperat område rivs och att de marockanska kränkningarna av mänskliga rättigheter i Västsahara får ett slut. Sverige måste utöka sina relationer med Västsahara samt erkänna Västsaharas självständighet och verka för detta inom EU.
Ännu ett socialdemokratiskt kongressbeslut har därmed följts upp
Vi är många i Sverige som sedan länge stött kampen för ett fritt och självständigt Västsahara. Polisario har valt att föra en fredlig kamp och behöver fortsatt omvärldens stöd. Vi önskar demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna för Västsaharas folk. Första steget på den vägen måste vara att Marockos orättfärdiga ockupation av Västsahara upphör.
Västsahara är Afrikas sista koloni. Vi stödjer arbetet för ett fritt och självständigt Västsahara. Vi vill att ockupationen upphör, folkomröstningen genomförs liksom förhandlingar mellan parterna, muren på ockuperat område rivs och att de marockanska kränkningarna av mänskliga rättigheter i Västsahara får ett slut. Sverige måste utöka sina relationer med Västsahara samt erkänna Västsaharas självständighet och verka för detta inom EU.
Ännu ett socialdemokratiskt kongressbeslut har därmed följts upp
Att ta ansvar
Högerpartierna använde idag en anmärkningsvärd dubbelstrategi som inte kan inge respekt hos någon. Efter att ha fått ärendet framflyttat för att kunna prata ihop sig kom de spittrade till även dagens möte. De röstade på ett sätt i Utrikesutskottet samtidigt som de la fram två ytterligare texter med tre av partier av fyra partier. Det är inte att ta ansvar.
Vi tog däremot ansvar för vårt kongressbeslut från 2009. När S, Mp och V la fram en reservation skrev vi i texten om de fruktansvärda händelserna 1915 i det dåvarande Osmanska riket samt om att detta tidgt uppmärksammades av det internationella samfundet. 1915 fördömde de allierade brotten mot armenierna som ett ”brott mot humaniteten och mänskligheten”. Något som senare bidrog till utvecklingen av brottsbegreppet ”brott mot mänskligheten”, som användes efter andra världskriget.
Mot bakgrund av de fakta som finns anser vi att dessa händelser 1915 otvivelaktigt skulle betraktas som folkmord enligt 1948 års konvention om den hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten.
Den förföljelse och de massakrer som skedde kring 1915 har återverkningar för människor än idag. Forskning och en fri öppen diskussion om det som skedde är viktiga medel för att kunna få till stånd en försoningsprocess. Det är därför politikers ansvar att erkänna det historiska faktum som folkmordet är. Sverige bör agera med kraft inom EU och FN för att få till stånd ett internationellt erkännande av detta folkmord.
Ett erkännande är oerhört viktigt för att få en upprättelse för armeniers, assyriers/syrianers, kaldéers, pontiers mfl situation, deras identitet och förbättrad grund för en framtida dialog.
Till skillnad från folkmord som skett i modern tid såsom de i Rwanda, Darfur och Srebrenica, finns dock vissa svårigheter när det gäller att klarlägga skeenden och avgöra skuldfrågor för händelserna 1915. Länge var arkiven stängda för forskare och en offentlig diskussion inte möjlig. Idag har vi sett att viktiga steg tagits både när det gäller forskares tillgång till arkiv och i relationerna mellan Turkiet och Armenien.
Folkmord är ett brott mot folkrätten som medför vittgående ansvar och det är väsentligt att denna fråga idag kan hanteras på ett ansvarsfullt sätt för att främja en hållbar utveckling av relationerna mellan människor och folkgrupper som har koppling till det historiska folkmordet. Ett erkännande i modern tid av ett historiskt folkmord måste därför prövas omsorgsfullt. Vi avslutade med att riksdagen borde tillkännage för regeringen sin mening att Sverige ska erkänna folkmordet 1915.
Vi tog däremot ansvar för vårt kongressbeslut från 2009. När S, Mp och V la fram en reservation skrev vi i texten om de fruktansvärda händelserna 1915 i det dåvarande Osmanska riket samt om att detta tidgt uppmärksammades av det internationella samfundet. 1915 fördömde de allierade brotten mot armenierna som ett ”brott mot humaniteten och mänskligheten”. Något som senare bidrog till utvecklingen av brottsbegreppet ”brott mot mänskligheten”, som användes efter andra världskriget.
Mot bakgrund av de fakta som finns anser vi att dessa händelser 1915 otvivelaktigt skulle betraktas som folkmord enligt 1948 års konvention om den hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten.
Den förföljelse och de massakrer som skedde kring 1915 har återverkningar för människor än idag. Forskning och en fri öppen diskussion om det som skedde är viktiga medel för att kunna få till stånd en försoningsprocess. Det är därför politikers ansvar att erkänna det historiska faktum som folkmordet är. Sverige bör agera med kraft inom EU och FN för att få till stånd ett internationellt erkännande av detta folkmord.
Ett erkännande är oerhört viktigt för att få en upprättelse för armeniers, assyriers/syrianers, kaldéers, pontiers mfl situation, deras identitet och förbättrad grund för en framtida dialog.
Till skillnad från folkmord som skett i modern tid såsom de i Rwanda, Darfur och Srebrenica, finns dock vissa svårigheter när det gäller att klarlägga skeenden och avgöra skuldfrågor för händelserna 1915. Länge var arkiven stängda för forskare och en offentlig diskussion inte möjlig. Idag har vi sett att viktiga steg tagits både när det gäller forskares tillgång till arkiv och i relationerna mellan Turkiet och Armenien.
Folkmord är ett brott mot folkrätten som medför vittgående ansvar och det är väsentligt att denna fråga idag kan hanteras på ett ansvarsfullt sätt för att främja en hållbar utveckling av relationerna mellan människor och folkgrupper som har koppling till det historiska folkmordet. Ett erkännande i modern tid av ett historiskt folkmord måste därför prövas omsorgsfullt. Vi avslutade med att riksdagen borde tillkännage för regeringen sin mening att Sverige ska erkänna folkmordet 1915.
Oroa dig inte, Bildt
Carl Bildt framstår på Newsmill.com som något bekymrad över den rödgröna utrikespolitiken. Jag är dock övertygad om att jag genom mitt svarsinlägg, i samma media, kan lugna utrikesministern.
Det finns ingen brist på rödgrön EU-politik. Våra partiledare och språkrör har redan gett tydliga besked om den frågan i en gemensam debattartikel i somras. Måhända var utrikesministern på resande fot och uppmärksammade därför inte artikeln.
När det gäller Afghanistan är det knappast någon nyhet att vi inte riktigt är framme i frågan, men vi kommer att ge väljarna besked.
Jag deltog själv i utrikesdebatten i riksdagen och ett bestående intryck var utrikesministerns vägran att svara på frågor om den borgerliga regeringens politik på centrala områden som Nato - här öppnade han snarare för mer osäkerhet efter debatten genom att gå Folkpartiet till mötes i deras krav på att utreda ett svenskt Natomedlemskap - eller vilken Rysslandspolitik regeringen egentligen har. Från Carl Bildts sida var det också en talande tystnad om kvinnornas roll i utrikespolitiken.
De rödgröna partierna har med sju månader kvar till valet redan lämnat besked på en rad områden, inte minst för utrikespolitiken och säkerhetspolitiken.
De borgerliga partierna hade fyra olika säkerhetspolitiska linjer i 2009 års utrikesdebatt där man spänner över hela spektrat från att förespråka fortsatt militär alliansfrihet, förbigå frågan med tystnad till att kraftfullt driva på för ett svenskt Nato-medlemskap. Väljarna har inte fått något mer tydligt besked efter årets utrikesdebatt.
Splittringen i säkerhetspolitiken är allvarlig. Allianspartierna är oeniga även i många andra frågor, till exempel försvarsbudgeten, nivån på biståndet, euron som valuta, FN:s betydelse, nedrustning, synen på Irakkriget och folkrätten och vapenexport samt passivitet kring brist på mänskliga rättigheter som Bushadministrationens skendränkningar.
Situationen liknar läget inför 2006 års val. Allianspartiernas gemensamma arbetsgrupp om utrikespolitiken gav få konkreta besked i sin rapport, som presenterades på konferensen Folk och Försvar i Sälen i januari 2006. De borgerliga partierna nämnde inte centrala frågor som Nato-medlemskap, EMU eller nivån på biståndet. Alliansens valplattform som presenterades en månad före valet innehöll inte heller någon gemensam linje om Nato, euron eller biståndet. Texten om utrikespolitiken omfattade endast två sidor med vaga formuleringar.
Visst är det så att partier i en koalitionsregering måste ge och ta i förhandlingar för att sedan hålla ihop utåt. Men i vissa centrala frågor måste en regering vara enig. Säkerhetspolitiken är en sådan.
Därför är utrikesministerns brist på besked i dessa centrala frågor under utrikesdebatten oroande.
Socialdemokraterna har presenterat en rapport som går igenom den borgerliga oenigheten i dessa frågor och som visar hur den "borgerliga kannibalismen" skapar osäkerhet och brist på besked.
I rapporten tas bland annat upp:
Splittrade i säkerhetspolitiken:
De fyra regeringspartierna är djupt oeniga i den avgörande frågan om militär alliansfrihet eller Nato-medlemskap. Även om enskilda internationella insatser som Afghanistan är viktiga ämnen, så är Sveriges säkerhetspolitiska linje en fråga av helt annan dignitet.
Folkpartiet vill att Sverige snarast går med i Nato. Moderaterna menar att Sverige bör söka medlemskap, men anser att det kan ske först när det finns bred politisk enighet. Centern vill behålla den militära alliansfriheten. Kristdemokraterna säger nej till Nato-medlemskap, men företrädare för partiet uttrycker sig ibland svajigt om den militära alliansfriheten. Statsminister Fredrik Reinfeldt har inte nämnt den militära alliansfriheten i sina två senaste regeringsförklaringar.
En annan central fråga för varje svensk regering är den säkerhetspolitiska bedömningen av Ryssland. Även på denna punkt har de borgerliga partierna skilda uppfattningar. Så här skrev Folkpartiets ledning i Svenska Dagbladet den 14 januari i år: "I stora kretsar av det ryska samhället finns en ny Stalinkult som skrämmer. Det aggressiva maktspråket mot små grannländer är oroande, inte minst invasionen av Georgien överraskade omvärlden genom sin brutalitet." Jan Björklund och hans partikollegor menade att Rysslands utveckling motiverar en upprustning av den svenska nationella försvarsförmågan.
Fredrik Reinfeldt (M) tog avstånd från Folkpartiets analys av Ryssland vid sitt framträdande på Folk och Försvar i Sälen den 18 januari 2010: "Jag har i alla fall inte fått belagt att det finns någon typ av kvardröjande stalinism och ideologisk idé om världsherravälde som driver den ryska statsledningen och som ju skulle grunda en del påståenden, återigen, om att det fanns en militär aggressionsidé riktad mot Sverige och Sveriges territorium."
Säkerhetspolitik handlar både om principer och om verkligt agerande under en internationell kris. Folkpartiet har utmärkt sig genom snabba uttalanden om att sätta in svensk militär. Inställningen skiljer sig från Centerpartiets betoning av konfliktförebyggande, medling, politisk dialog med mera, med militära FN-insatser som sista utväg.
Idag kräver Folkpartiet att Sverige bidrar med egna stridsflygplan till Natos luftövervakning av Baltikum. Skulle en allvarlig kris inträffa i Sveriges närområde måste en regering hålla samman och avstå från ogenomtänkta offentliga uttalanden. I detta avseende är det stor skillnad mellan Jan Björklunds brådstörtade agerande och Centerpartiets ansvarstagande vid tidigare kriser.
Gasledningen Nord Stream genom Östersjön har vållat stark debatt bland annat av säkerhetspolitiska skäl. Folkpartiet sade nej till gasledningen före valet 2006. Den borgerliga regeringen godkände gasledningen den 5 november 2009, trots Folkpartiets aktiva och öppna motstånd.
Oeniga om utrikespolitiken
När allianspartierna presenterade sitt gemensamma valmanifest 23 augusti 2006 skrev man att den svenska rösten skulle höras tydligare i FN-samarbetet. Kontrasten är stor mot hur Carl Bildt hanterat FN under sin tid som utrikesminister. Arbetet för att stärka FN har prioriterats ned av den moderata ledningen för utrikesdepartementet. FN-byrån finns inte längre kvar som en självständig enhet på UD. Bildt håller inte Sveriges officiella tal i FN:s generalförsamling, till skillnad från sina företrädare. Utrikesministern hade annat för sig både år 2007 och 2008 (år 2009 höll Fredrik Reinfeldt tal som EU-ordförande).
Tidskriften Fokus har beskrivit Carl Bildts omläggning av svensk utrikespolitik så här: "Sverige har blivit mer Nato-vänligt och mer kritiskt till Ryssland, medan FN-reformer och klimatfrågor kommer långt ned på agendan". I samma artikel citeras Expressens förre politiske redaktör PM Nilsson:
"Carl Bildt står för en mer krass säkerhetspolitik à la Henry Kissinger som med vapenmakt främjar den egna nationens intressen. Det synsättet står mot en mer idealistisk hållning där världssamfundet ska lösa konflikter via FN."
Sveriges arbete för nedrustning har tappat fart under den borgerliga regeringen. Blixkommissionens förslag från år 2006 har inte följts upp i någon större omfattning. Det svenska ledarskapet i Ny Agenda-koalitionen är "som bortblåst", skriver forskaren Johan Bergenäs. Han konstaterar också att Sverige inte prioriterade nedrustning inför EU-ordförandeskapet och att regeringen var passiv inför beslutet i Nuclear Suppliers Group att Indien ska få tillgång till kärnbränsle och kärnteknik, trots att landet inte är medlem i ickespridningsavtalet NPT.
Det moderata ointresset för nedrustning har varit tydligt även när det gäller arbetet mot klustervapen. Carl Bildt talade förringande om Osloprocessen, det norska initiativet för ett förbud mot klustervapen, trots att samtliga partier i riksdagens utrikesutskott var eniga om att Sverige skulle verka för ett sådant förbud.
Skillnaden mellan de borgerliga partierna är stor. Nyblivna EU-ministern Birgitta Ohlsson (FP) har till skillnad från sin moderate kollega drivit förbudet mot klustervapen hårt. Hon jublade när riksdagens utrikesutskott ställde sig bakom ett förbud i maj 2007. "Folkpartiet är pådrivande i och med att vi har en stark hållning mot klustervapen och den segrade, vilket gläder mig otroligt mycket. Det är en stark utrikespolitisk liberal seger." Den dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg (M) gjorde en annan tolkning och menade att den svenska linjen inte hade förändrats.
När det gäller Mellanöstern har Carl Bildt också haft en annan linje än Folkpartiets representanter.
Även när det gäller mänskliga rättigheter är skillnaderna inom alliansen tydliga. Både Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt har varit försiktiga till exempel när det gäller att kritisera USA:s övergrepp under "kriget mot terrorn". Sverige har legat lågt när det gäller inhumana förhörsmetoder och stängningen av Guantánamo-lägret. Carl Bildt vägrade exempelvis i utrikesdebatten år 2008 att ta avstånd från Bushadministrationens skendränkningar. Det skiljer sig kraftigt mot bland andra folkpartiets och Centerns starka engagemang.
Modern utrikespolitik handlar även om frågor som kvinnors rättigheter och hållbar utveckling. Organisationen Kvinna till Kvinna har i två undersökningar visat hur lite uppmärksamhet Carl Bildt ägnat åt kvinnors situation. Även miljöfrågorna har inneburit ett sent uppvaknande för delar av borgerligheten.
När det gäller biståndet slutade de borgerliga regeringsförhandlingarna med att övriga borgerliga partier fick igenom sin linje om enprocentmålet för den här mandatperioden och moderaterna fick ge sig. Vad som händer under nästa mandatperiod om regeringen sitter kvar är en öppen fråga. Gunilla Carlsson (M) har beskrivit enprocentmålet så här: "En del skulle säga att det är ett privilegium. Jag skulle kalla det en förbannelse". Allianspartierna har också olika uppfattning vad gäller den samlade politiken för global utveckling. När elva svenska folkrörelser utvärderade politiken för global utveckling år 2008 konstaterade de att den borgerliga regeringens politik skilde sig från vad vissa av allianspartierna sagt i valrörelsen.
"Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning. Det fanns då en betydande osäkerhet kring de ekonomiska ramarna." Sten Tolgfors, försvarsminister
Vare sig den utrikespolitiska rapporten i januari 2006 eller valmanifestet i augusti 2006 gav besked om vilken försvarspolitik alliansen tänkte föra. Bristen på konkreta överenskommelser bidrog till det kaos som uppstod efter valet. Turbulensen kring försvarets ekonomi ledde bland annat till att Tolgfors företrädare Mikael Odenberg avgick.
Oenigheten om försvaret har fortsatt. Folkpartiet driver en egen försvarspolitisk linje trots tidigare uppgörelser inom den borgerliga regeringen. Jan Björklund förklarade sig beredda att ta beslut om höjda försvarsanslag och utspelet möttes av irriterade kommentarer från andra allianspartier.
Fredrik Reinfeldt markerade avstånd från folkpartiartikeln när han framträdde på Folk och Försvar 18 januari. Ställd inför frågan om borgerlig splittring hävdade statsministern att regeringen slagit fast hur försvaret ska se ut till 2014. Han kommenterade inte att folkpartisterna i artikeln skrev om "beslut under nästa mandatperiod".
Carina Hägg
Det finns ingen brist på rödgrön EU-politik. Våra partiledare och språkrör har redan gett tydliga besked om den frågan i en gemensam debattartikel i somras. Måhända var utrikesministern på resande fot och uppmärksammade därför inte artikeln.
När det gäller Afghanistan är det knappast någon nyhet att vi inte riktigt är framme i frågan, men vi kommer att ge väljarna besked.
Jag deltog själv i utrikesdebatten i riksdagen och ett bestående intryck var utrikesministerns vägran att svara på frågor om den borgerliga regeringens politik på centrala områden som Nato - här öppnade han snarare för mer osäkerhet efter debatten genom att gå Folkpartiet till mötes i deras krav på att utreda ett svenskt Natomedlemskap - eller vilken Rysslandspolitik regeringen egentligen har. Från Carl Bildts sida var det också en talande tystnad om kvinnornas roll i utrikespolitiken.
De rödgröna partierna har med sju månader kvar till valet redan lämnat besked på en rad områden, inte minst för utrikespolitiken och säkerhetspolitiken.
De borgerliga partierna hade fyra olika säkerhetspolitiska linjer i 2009 års utrikesdebatt där man spänner över hela spektrat från att förespråka fortsatt militär alliansfrihet, förbigå frågan med tystnad till att kraftfullt driva på för ett svenskt Nato-medlemskap. Väljarna har inte fått något mer tydligt besked efter årets utrikesdebatt.
Splittringen i säkerhetspolitiken är allvarlig. Allianspartierna är oeniga även i många andra frågor, till exempel försvarsbudgeten, nivån på biståndet, euron som valuta, FN:s betydelse, nedrustning, synen på Irakkriget och folkrätten och vapenexport samt passivitet kring brist på mänskliga rättigheter som Bushadministrationens skendränkningar.
Situationen liknar läget inför 2006 års val. Allianspartiernas gemensamma arbetsgrupp om utrikespolitiken gav få konkreta besked i sin rapport, som presenterades på konferensen Folk och Försvar i Sälen i januari 2006. De borgerliga partierna nämnde inte centrala frågor som Nato-medlemskap, EMU eller nivån på biståndet. Alliansens valplattform som presenterades en månad före valet innehöll inte heller någon gemensam linje om Nato, euron eller biståndet. Texten om utrikespolitiken omfattade endast två sidor med vaga formuleringar.
Visst är det så att partier i en koalitionsregering måste ge och ta i förhandlingar för att sedan hålla ihop utåt. Men i vissa centrala frågor måste en regering vara enig. Säkerhetspolitiken är en sådan.
Därför är utrikesministerns brist på besked i dessa centrala frågor under utrikesdebatten oroande.
Socialdemokraterna har presenterat en rapport som går igenom den borgerliga oenigheten i dessa frågor och som visar hur den "borgerliga kannibalismen" skapar osäkerhet och brist på besked.
I rapporten tas bland annat upp:
Splittrade i säkerhetspolitiken:
De fyra regeringspartierna är djupt oeniga i den avgörande frågan om militär alliansfrihet eller Nato-medlemskap. Även om enskilda internationella insatser som Afghanistan är viktiga ämnen, så är Sveriges säkerhetspolitiska linje en fråga av helt annan dignitet.
Folkpartiet vill att Sverige snarast går med i Nato. Moderaterna menar att Sverige bör söka medlemskap, men anser att det kan ske först när det finns bred politisk enighet. Centern vill behålla den militära alliansfriheten. Kristdemokraterna säger nej till Nato-medlemskap, men företrädare för partiet uttrycker sig ibland svajigt om den militära alliansfriheten. Statsminister Fredrik Reinfeldt har inte nämnt den militära alliansfriheten i sina två senaste regeringsförklaringar.
En annan central fråga för varje svensk regering är den säkerhetspolitiska bedömningen av Ryssland. Även på denna punkt har de borgerliga partierna skilda uppfattningar. Så här skrev Folkpartiets ledning i Svenska Dagbladet den 14 januari i år: "I stora kretsar av det ryska samhället finns en ny Stalinkult som skrämmer. Det aggressiva maktspråket mot små grannländer är oroande, inte minst invasionen av Georgien överraskade omvärlden genom sin brutalitet." Jan Björklund och hans partikollegor menade att Rysslands utveckling motiverar en upprustning av den svenska nationella försvarsförmågan.
Fredrik Reinfeldt (M) tog avstånd från Folkpartiets analys av Ryssland vid sitt framträdande på Folk och Försvar i Sälen den 18 januari 2010: "Jag har i alla fall inte fått belagt att det finns någon typ av kvardröjande stalinism och ideologisk idé om världsherravälde som driver den ryska statsledningen och som ju skulle grunda en del påståenden, återigen, om att det fanns en militär aggressionsidé riktad mot Sverige och Sveriges territorium."
Säkerhetspolitik handlar både om principer och om verkligt agerande under en internationell kris. Folkpartiet har utmärkt sig genom snabba uttalanden om att sätta in svensk militär. Inställningen skiljer sig från Centerpartiets betoning av konfliktförebyggande, medling, politisk dialog med mera, med militära FN-insatser som sista utväg.
Idag kräver Folkpartiet att Sverige bidrar med egna stridsflygplan till Natos luftövervakning av Baltikum. Skulle en allvarlig kris inträffa i Sveriges närområde måste en regering hålla samman och avstå från ogenomtänkta offentliga uttalanden. I detta avseende är det stor skillnad mellan Jan Björklunds brådstörtade agerande och Centerpartiets ansvarstagande vid tidigare kriser.
Gasledningen Nord Stream genom Östersjön har vållat stark debatt bland annat av säkerhetspolitiska skäl. Folkpartiet sade nej till gasledningen före valet 2006. Den borgerliga regeringen godkände gasledningen den 5 november 2009, trots Folkpartiets aktiva och öppna motstånd.
Oeniga om utrikespolitiken
När allianspartierna presenterade sitt gemensamma valmanifest 23 augusti 2006 skrev man att den svenska rösten skulle höras tydligare i FN-samarbetet. Kontrasten är stor mot hur Carl Bildt hanterat FN under sin tid som utrikesminister. Arbetet för att stärka FN har prioriterats ned av den moderata ledningen för utrikesdepartementet. FN-byrån finns inte längre kvar som en självständig enhet på UD. Bildt håller inte Sveriges officiella tal i FN:s generalförsamling, till skillnad från sina företrädare. Utrikesministern hade annat för sig både år 2007 och 2008 (år 2009 höll Fredrik Reinfeldt tal som EU-ordförande).
Tidskriften Fokus har beskrivit Carl Bildts omläggning av svensk utrikespolitik så här: "Sverige har blivit mer Nato-vänligt och mer kritiskt till Ryssland, medan FN-reformer och klimatfrågor kommer långt ned på agendan". I samma artikel citeras Expressens förre politiske redaktör PM Nilsson:
"Carl Bildt står för en mer krass säkerhetspolitik à la Henry Kissinger som med vapenmakt främjar den egna nationens intressen. Det synsättet står mot en mer idealistisk hållning där världssamfundet ska lösa konflikter via FN."
Sveriges arbete för nedrustning har tappat fart under den borgerliga regeringen. Blixkommissionens förslag från år 2006 har inte följts upp i någon större omfattning. Det svenska ledarskapet i Ny Agenda-koalitionen är "som bortblåst", skriver forskaren Johan Bergenäs. Han konstaterar också att Sverige inte prioriterade nedrustning inför EU-ordförandeskapet och att regeringen var passiv inför beslutet i Nuclear Suppliers Group att Indien ska få tillgång till kärnbränsle och kärnteknik, trots att landet inte är medlem i ickespridningsavtalet NPT.
Det moderata ointresset för nedrustning har varit tydligt även när det gäller arbetet mot klustervapen. Carl Bildt talade förringande om Osloprocessen, det norska initiativet för ett förbud mot klustervapen, trots att samtliga partier i riksdagens utrikesutskott var eniga om att Sverige skulle verka för ett sådant förbud.
Skillnaden mellan de borgerliga partierna är stor. Nyblivna EU-ministern Birgitta Ohlsson (FP) har till skillnad från sin moderate kollega drivit förbudet mot klustervapen hårt. Hon jublade när riksdagens utrikesutskott ställde sig bakom ett förbud i maj 2007. "Folkpartiet är pådrivande i och med att vi har en stark hållning mot klustervapen och den segrade, vilket gläder mig otroligt mycket. Det är en stark utrikespolitisk liberal seger." Den dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg (M) gjorde en annan tolkning och menade att den svenska linjen inte hade förändrats.
När det gäller Mellanöstern har Carl Bildt också haft en annan linje än Folkpartiets representanter.
Även när det gäller mänskliga rättigheter är skillnaderna inom alliansen tydliga. Både Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt har varit försiktiga till exempel när det gäller att kritisera USA:s övergrepp under "kriget mot terrorn". Sverige har legat lågt när det gäller inhumana förhörsmetoder och stängningen av Guantánamo-lägret. Carl Bildt vägrade exempelvis i utrikesdebatten år 2008 att ta avstånd från Bushadministrationens skendränkningar. Det skiljer sig kraftigt mot bland andra folkpartiets och Centerns starka engagemang.
Modern utrikespolitik handlar även om frågor som kvinnors rättigheter och hållbar utveckling. Organisationen Kvinna till Kvinna har i två undersökningar visat hur lite uppmärksamhet Carl Bildt ägnat åt kvinnors situation. Även miljöfrågorna har inneburit ett sent uppvaknande för delar av borgerligheten.
När det gäller biståndet slutade de borgerliga regeringsförhandlingarna med att övriga borgerliga partier fick igenom sin linje om enprocentmålet för den här mandatperioden och moderaterna fick ge sig. Vad som händer under nästa mandatperiod om regeringen sitter kvar är en öppen fråga. Gunilla Carlsson (M) har beskrivit enprocentmålet så här: "En del skulle säga att det är ett privilegium. Jag skulle kalla det en förbannelse". Allianspartierna har också olika uppfattning vad gäller den samlade politiken för global utveckling. När elva svenska folkrörelser utvärderade politiken för global utveckling år 2008 konstaterade de att den borgerliga regeringens politik skilde sig från vad vissa av allianspartierna sagt i valrörelsen.
"Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning. Det fanns då en betydande osäkerhet kring de ekonomiska ramarna." Sten Tolgfors, försvarsminister
Vare sig den utrikespolitiska rapporten i januari 2006 eller valmanifestet i augusti 2006 gav besked om vilken försvarspolitik alliansen tänkte föra. Bristen på konkreta överenskommelser bidrog till det kaos som uppstod efter valet. Turbulensen kring försvarets ekonomi ledde bland annat till att Tolgfors företrädare Mikael Odenberg avgick.
Oenigheten om försvaret har fortsatt. Folkpartiet driver en egen försvarspolitisk linje trots tidigare uppgörelser inom den borgerliga regeringen. Jan Björklund förklarade sig beredda att ta beslut om höjda försvarsanslag och utspelet möttes av irriterade kommentarer från andra allianspartier.
Fredrik Reinfeldt markerade avstånd från folkpartiartikeln när han framträdde på Folk och Försvar 18 januari. Ställd inför frågan om borgerlig splittring hävdade statsministern att regeringen slagit fast hur försvaret ska se ut till 2014. Han kommenterade inte att folkpartisterna i artikeln skrev om "beslut under nästa mandatperiod".
Carina Hägg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
